På dagens DN Debatt förklarar ärkebiskop Anders Wejryd på ett utmärkt sätt varför Sverige inte kan undvika att minska utsläppen på hemmaplan genom att hänvisa till att våra utsläpp är små. Hans argument är i första hand moraliskt: endast genom att vara föregångare kan vi vara förebilder, och få trovärdighet när vi kräver förändring hos andra.
Våra utsläpp per capita är inte bara 50% högre än världsgenomsnittet, som Wejryd skriver. De är också betydligt högre än någon långsiktigt hållbar nivå. Det senare leder förstås till att det är moraliskt svårt att argumentera för att de största utsläppsminskningarna måste ske på annat håll. Sådana minskningar friskriver oss aldrig från nödvändigheten att begränsa våra egna utsläpp till en hållbar nivå.
Om det moraliska argumentet är klart, så har det ekonomiska varit grumligare. Det hävdas ofta att Sverige får större utsläppsminskning för pengarna om vi investerar i åtgärder i fattigare länder istället för hemmavid. Detta till synes rationella argument bygger på ett antagande om att industrialiserade ekonomier är mer koldioxideffektiva, d.v.s att utsläppen per krona producerat värde är lägre i industrialiserade länder än i utvecklingsländer. I våras kom dock en rapport från ITPS (”Konsten att nå både klimatmål och god tillväxt”) som visar att detta enbart gäller när man använder nominella växelkurser. Tar man hänsyn till skillnader i köpkraft mellan länder visar det sig att koldioxidintensiteten inte är mindre i rika länder än i fattiga. Författarna tar en hamburgare som förenklat exempel för att visa varför det blir skevt när man inte tar hänsyn till köpkraft:
Anta att en hamburgare har gett upphov till en viss mängd utsläpp när den producerats. Har hamburgaren tillverkats i Sverige och säljs här för 25 kr framstår den som mycket mindre koldioxidintensiv per krona än om den tillverkas i Kina och säljs där för 10 kr, enbart eftersom det är dyrare i nominell valuta att köpa den i Sverige.
Men det intressanta måste ju vara hur mycket utsläpp det faktiskt genererar att tillverka en given vara, i det här fallet en hamburgare. Tar man hänsyn till inkomst- och prisskillnader mellan länderna blir den reala skillnaden i koldioxidintensitet så liten att det inte längre går att säga att industrialiserade länder släpper ut mindre per producerat värde än utvecklingsländer. Det leder till att det inte finns några stora vinster att göra på att överföra teknik från den industrialiserade världen till utvecklingsländerna.
Sveriges utsläppsminskningar måste till övervägande delen ske på hemmaplan - i enlighet inte bara med vårt samvete, utan också med ekonomisk teori.
Hela rapporten är för övrigt mycket intressant läsning. Tack Fredrik för tipset!