Argumentet gäller visserligen teoretiskt, men i praktiken kommer vi ställas inför andra problem innan någon global uppvärmning från spillvärmeförluster blir relevant. En tillväxt på ett par procent årligen i fossilbränsleanvändning skulle nämligen leda till att kända och troliga reserver blev uttömda långt innan spillvärmeeffekter skulle märkas.

Dessutom, och mer omedelbart angeläget, ifrågasätts det från flera håll att fossilbränsleutvinningen verkligen kommer att fortsätta öka för lång tid framöver. Tanken att peak oil (oljeproduktionstoppen) skulle vara nära förestående har fortfarande långt ifrån något större genomslag i offentlig debatt, och än mindre i politiken. Det har snarare avfärdats som en ytterlighetsåsikt och huvudsakligen framförts antingen av enskilda personer (även om det för vissa är i egenskap av experter på området, t.ex. Kjell Aleklett), fristående organisationer med ämnet på agendan (The Association for the Study of Peak Oil) eller bloggar (The Oil Drum).

Om man är uppmärksam ser man dock tecken på att det nu uppmärksammas på fler håll. Ett exempel är att Internationella energimyndigheten IEA i sin senaste årssammanställning World Energy Outlook 2010 förutspår att konventionell oljeproduktion inte kommer att öka. IAE är en politiskt kontrollerad organisation där det viktigaste beslutsorganet består av ministrar från de 28 medlemsländerna, och det är intressant att man nu sänkt förväntningarna på framtida oljeutvinning jämfört med den bild man tidigare målat upp.

Även i den naturvetenskapliga forskningens tyngsta publikationer, Nature och Science, har resursbegränsningar uppmärksammats på senare tid, både vad gäller kolfyndigheter, särskilt i Kina, och olja. Man kan nu också utvärdera en del tidigare prognoser (1998, 2005), och hittills verkar det i alla fall inte som om att någon kraftig produktionsökning skulle vara enkelt genomförbar.

Kopplingen mellan en begränsad tillgång till fossila bränslen och klimatförändringar görs på ett bra sätt i en artikel i Nature. Även om det visar sig svårare att utvinna fossila bränslen framöver kommer en annalkande produktionstopp inte att förhindra allvarliga klimatförändringar. Både med hänsyn till klimatförändringar och sinande petroleumresusrer krävs därför samma typ av åtgärder: kraftfulla energibesparingar och omställning till ett förnyelsebaserat energisystem.

Undantaget upptäckten av helt nya energikällor kommer framtiden sannolikt innebära en rad förändringar av de förhållanden som dagens samhällen är uppbyggda kring: fossil energi kommer att bli dyrare och tillgången mer begränsad. Effekterna är förstås inte säkra, men blir troligtvis dramatiska. Tillsammans med de långsiktiga termodynamiska begränsningar som jag tog upp i det tidigare inlägget utgör dessa aspekter ytterligare utmaningar för ett tänkt framtida högenergisamhälle, men på betydligt kortare sikt — sannolikt kommer de att bli påtagliga under de närmaste decennierna.

Effekterna av ett allt varmare Arktis kommer framför allt att märkas genom förändringar i vattnets kretslopp, och i studien ser vi också tecken på att vattnets kretslopp förändras i de undersökta områdena. Samtidigt har vattenövervakningen försämrats mest just i de områden där klimatförändringarna väntas bli som störst, och som konsekens riskerar samhället att för sent upptäcka och anpassa sig till förändringarna.

Ett genomgående mönster i de flesta av de undersökta områdena är att vattenflödet i floderna har ökat mer än nederbörden, och tinande permafrost kan vara en möjlig bidragande källa till överskottet på vatten. Samtidigt har antalet mätstationer för vattenflöden minskat kraftigt i alla områden, och särskilt i de områden där ökningen i temperatur och nederbörd förväntas bli som störst. Orsaken till minskat antal mätstationer är troligtvis dels resursbrist och dels oklara prioriteringar i de arktiska staternas miljöövervakning. Om tendensen fortsätter kommer man att ha allt sämre möjligheter att koppla ihop vatten och klimat för att bättre förstå processerna och i tid kunna anpassa samhället till förändringarna.

Seminariet är öppet för allmänheten. Kl 13.00, William-Olssonsalen, Geovetenskapens hus, Stockholms universitet. Välkomna!

Se även pressmeddelande från Stockholms universitet.

Sannolikt går det att öka energiproduktionen från de “växthusgasfria” energikällorna kärnkraft och rent kol mycket snabbare än det går att öka produktionen av förnyelsebar energi. I detta tror jag därför att Sachs har rätt, förutsatt axiomet att världens energianvändning måste öka. På lång sikt måste dock fossila bränslen fasas ut, även om de inte skulle ge upphov till utsläpp av växthusgaser, eftersom fossila bränslen bidrar till global uppvärmning på andra sätt.

I en intressant artikel sammanfattar Eric Chaisson detta problem, och visar på de långsiktiga konsekvenserna av en ständigt ökande energiomsättning. Chaisson utgår från termodynamik och gör några enkla beräkningar, som tydligt visar att kombinationen ökande energiomsättning och icke-förnyelsebara källor till energi (kol, olja, naturgas, kärnkraft) på några hundra års sikt leder till en kraftfull global uppvärmning enbart från spillvärmeförluster. Uppvärmningen är exponentiellt växande och når 10 grader inom något århundrade efter det att 3-gradersstrecket passerats.

Chaissons observation bygger på det faktum att all omvandling av energi leder till förluster, eftersom ett hundraprocentigt utbyte bryter mot naturens (termodynamikens) lagar - vore det annorlunda skulle det vara möjligt att konstruera evighetsmaskiner. I ett kärnkraftverk till exempel avgår mer än hälften av energin som frigörs i processen direkt som överskottsvärme, och förs bort via kylvatten. Principen är densamma för andra tekniska system, och så småningom avgår praktiskt taget all energi från dessa system som värme.

Valet av energikällor för mänsklighetens tekniksamhällen blir därför avgörande. Förbränning av fossila bränslen, liksom kärnklyvning eller fusion, leder till att atmosfären tillförs värmeenergi som annars inte hade tillförts (åtminstone inte på tidsskalor relevanta för mänskligheten). Är det däremot förnyelsebara bränslen som används, tillförs atmosfären ingen extra energi - den har redan nått jorden via solens ständigt infallande strålning. I fallen vattenkraft, vågkraft och vindkraft utnyttjar vi mekanisk energi, men energin i vattnets och vindens rörelser kommer ursprungligen av solinstrålningen till atmosfären.

Termodynamikens andra lag sätter på så vis gränser för ett högenergisamhälle. På lång sikt måste vår energiförsörjning komma från förnyelsebara källor, om energianvändningen ska fortsätta att växa. För att undvika klimatförändringar finns det inget sätt att undgå en utfasning av fossila bränslen — även om dessa bränslen inte skulle ge några utsläpp av växthusgaser.

På ett frukostseminarium på EU-huset i måndags menade europaparlamentarikern Anders Wijkman (kd) att dessa flexibla mekanismer (som jag tidigare skrivit om i ett annat sammanhang) från början aldrig var tänkta att vara annat än supplementära. Att de nu fått en central roll är en olycklig förvrängning av deras ursprungliga syfte, och medför att omställningen inom EU kommer att gå betydligt långsammare än förväntat. Genom sänkta mål minskar också incitamenten för teknikutveckling inom EU. År 2020 är dock fortfarande långt borta, och vi borde därför ha ambitionen att inte bara uppnå de nu något urvattnade målen, utan också överträffa dem.

Ödesfrågorna har helt enkelt blivit lite mer personliga.

Våra utsläpp per capita är inte bara 50% högre än världsgenomsnittet, som Wejryd skriver. De är också betydligt högre än någon långsiktigt hållbar nivå. Det senare leder förstås till att det är moraliskt svårt att argumentera för att de största utsläppsminskningarna måste ske på annat håll. Sådana minskningar friskriver oss aldrig från nödvändigheten att begränsa våra egna utsläpp till en hållbar nivå.

Om det moraliska argumentet är klart, så har det ekonomiska varit grumligare. Det hävdas ofta att Sverige får större utsläppsminskning för pengarna om vi investerar i åtgärder i fattigare länder istället för hemmavid. Detta till synes rationella argument bygger på ett antagande om att industrialiserade ekonomier är mer koldioxideffektiva, d.v.s att utsläppen per krona producerat värde är lägre i industrialiserade länder än i utvecklingsländer. I våras kom dock en rapport från ITPS (”Konsten att nå både klimatmål och god tillväxt”) som visar att detta enbart gäller när man använder nominella växelkurser. Tar man hänsyn till skillnader i köpkraft mellan länder visar det sig att koldioxidintensiteten inte är mindre i rika länder än i fattiga. Författarna tar en hamburgare som förenklat exempel för att visa varför det blir skevt när man inte tar hänsyn till köpkraft:

Anta att en hamburgare har gett upphov till en viss mängd utsläpp när den producerats. Har hamburgaren tillverkats i Sverige och säljs här för 25 kr framstår den som mycket mindre koldioxidintensiv per krona än om den tillverkas i Kina och säljs där för 10 kr, enbart eftersom det är dyrare i nominell valuta att köpa den i Sverige.

Men det intressanta måste ju vara hur mycket utsläpp det faktiskt genererar att tillverka en given vara, i det här fallet en hamburgare. Tar man hänsyn till inkomst- och prisskillnader mellan länderna blir den reala skillnaden i koldioxidintensitet så liten att det inte längre går att säga att industrialiserade länder släpper ut mindre per producerat värde än utvecklingsländer. Det leder till att det inte finns några stora vinster att göra på att överföra teknik från den industrialiserade världen till utvecklingsländerna.

Sveriges utsläppsminskningar måste till övervägande delen ske på hemmaplan - i enlighet inte bara med vårt samvete, utan också med ekonomisk teori.

Hela rapporten är för övrigt mycket intressant läsning. Tack Fredrik för tipset!