Arvid Bring

Igår godkände Europaparlamentet EU:s klimat- och energipaket. Den viktigaste siffran som nu blir lagstiftning är att EU förbinder sig att minska sina utsläpp av växthusgaser med 20% till 2020, eller med 30% om andra industriländer också åtar sig minskningar. Även om nivån inte har reviderats jämfört med kommissionens ursprungliga förslag i januari så har EU i praktiken sänkt sina ambitioner rejält efter de senaste förhandlingarna. I det slutgiltiga förslaget kan nämligen mer än hälften av utsläppsminskningarna komma från åtgärder som genomförs utanför EU, genom så kallade flexibla mekanismer.

På ett frukostseminarium på EU-huset i måndags menade europaparlamentarikern Anders Wijkman (kd) att dessa flexibla mekanismer (som jag tidigare skrivit om i ett annat sammanhang) från början aldrig var tänkta att vara annat än supplementära. Att de nu fått en central roll är en olycklig förvrängning av deras ursprungliga syfte, och medför att omställningen inom EU kommer att gå betydligt långsammare än förväntat. Genom sänkta mål minskar också incitamenten för teknikutveckling inom EU. År 2020 är dock fortfarande långt borta, och vi borde därför ha ambitionen att inte bara uppnå de nu något urvattnade målen, utan också överträffa dem.

Den 11-13 november åker jag till Bryssel tillsammans med medlemmarna i en tvärvetenskaplig doktorandgrupp på universitetet. Resan är avslutningen på en seminarieserie om biobränslen (”Science, Policy and Politics - Biofuels in Brussels”) som doktorandgruppen anordnat under hösten. Vi kommer bland annat att träffa Anders Wijkman och Carl Schlyter från EU-parlamentet, samt representanter för EU-kommissionen och olika intresseorganisationer som arbetar med biobränslefrågan i Bryssel. Det övergripande temat för seminarieserien har varit hur vetenskap och policy interagerar, med biobränslen i EU-policy som specifikt exempel. Det ska bli väldigt intressant att höra hur olika intressenter ser på policyprocessen, och i vilken utsträckning vetenskapliga rön på detta område införlivas i EU:s policy för förnyelsebara bränslen.

Debatten har svängt tämligen raskt det senaste året. Tidigare handlade forskningspolemiken mycket om det potentiella energiutbytet från olika typer av biomassa och vilken systemavgränsning man bör göra i sina analyser. Sedan två tunga artiklar kom ut i Science (här och här; inloggning krävs för fullständig text) i våras diskuterar man nu i större utsträckning de dynamiska effekter på markanvändning och råvarumarknader som uppstår när biobränsleproduktionen snabbt växer i omfattning. Hur påverkar dessa nya rön inställningen hos EU:s institutioner och lobbyisterna i Bryssel?