Arvid Bring

Jag skrev i ett tidigare inlägg om begränsningar i möjligheterna för ett hållbart högenergisamhälle. Med en ständigt växande energiomsättning kommer enbart spillvärme från våra samhällen att på lång sikt leda till global uppvärmning, såvida inte energikällorna är förnyelsebara. Huvudpoängen är att varken kärnkraft eller koldioxidinfångning och -begravning är riktigt långsiktiga lösningar.

Argumentet gäller visserligen teoretiskt, men i praktiken kommer vi ställas inför andra problem innan någon global uppvärmning från spillvärmeförluster blir relevant. En tillväxt på ett par procent årligen i fossilbränsleanvändning skulle nämligen leda till att kända och troliga reserver blev uttömda långt innan spillvärmeeffekter skulle märkas.

Dessutom, och mer omedelbart angeläget, ifrågasätts det från flera håll att fossilbränsleutvinningen verkligen kommer att fortsätta öka för lång tid framöver. Tanken att peak oil (oljeproduktionstoppen) skulle vara nära förestående har fortfarande långt ifrån något större genomslag i offentlig debatt, och än mindre i politiken. Det har snarare avfärdats som en ytterlighetsåsikt och huvudsakligen framförts antingen av enskilda personer (även om det för vissa är i egenskap av experter på området, t.ex. Kjell Aleklett), fristående organisationer med ämnet på agendan (The Association for the Study of Peak Oil) eller bloggar (The Oil Drum).

Om man är uppmärksam ser man dock tecken på att det nu uppmärksammas på fler håll. Ett exempel är att Internationella energimyndigheten IEA i sin senaste årssammanställning World Energy Outlook 2010 förutspår att konventionell oljeproduktion inte kommer att öka. IAE är en politiskt kontrollerad organisation där det viktigaste beslutsorganet består av ministrar från de 28 medlemsländerna, och det är intressant att man nu sänkt förväntningarna på framtida oljeutvinning jämfört med den bild man tidigare målat upp.

Även i den naturvetenskapliga forskningens tyngsta publikationer, Nature och Science, har resursbegränsningar uppmärksammats på senare tid, både vad gäller kolfyndigheter, särskilt i Kina, och olja. Man kan nu också utvärdera en del tidigare prognoser (1998, 2005), och hittills verkar det i alla fall inte som om att någon kraftig produktionsökning skulle vara enkelt genomförbar.

Kopplingen mellan en begränsad tillgång till fossila bränslen och klimatförändringar görs på ett bra sätt i en artikel i Nature. Även om det visar sig svårare att utvinna fossila bränslen framöver kommer en annalkande produktionstopp inte att förhindra allvarliga klimatförändringar. Både med hänsyn till klimatförändringar och sinande petroleumresusrer krävs därför samma typ av åtgärder: kraftfulla energibesparingar och omställning till ett förnyelsebaserat energisystem.

Undantaget upptäckten av helt nya energikällor kommer framtiden sannolikt innebära en rad förändringar av de förhållanden som dagens samhällen är uppbyggda kring: fossil energi kommer att bli dyrare och tillgången mer begränsad. Effekterna är förstås inte säkra, men blir troligtvis dramatiska. Tillsammans med de långsiktiga termodynamiska begränsningar som jag tog upp i det tidigare inlägget utgör dessa aspekter ytterligare utmaningar för ett tänkt framtida högenergisamhälle, men på betydligt kortare sikt — sannolikt kommer de att bli påtagliga under de närmaste decennierna.