Arvid Bring

Vid doktorandgruppens besök i Bryssel lyssnade vi till en intressant föreläsning om vetenskap och teknologi. Europaparlamentets expertorgan STOA (Science and Technology Options Assessment) arrangerar en sådan föreläsning varje år, och en av årets talare var Jeffrey Sachs, professor vid Columbia University i New York och en verklig auktoritet inom internationell miljöpolicy. Han presenterade sin vision för en mer hållbar utveckling, som bland annat innehöll ett större inslag av kärnkraft och ren kolkraft (d.v.s. sådan där koldioxiden skiljs av och inte släpps ut i atmosfären) i världens energianvändning.

Sannolikt går det att öka energiproduktionen från de “växthusgasfria” energikällorna kärnkraft och rent kol mycket snabbare än det går att öka produktionen av förnyelsebar energi. I detta tror jag därför att Sachs har rätt, förutsatt axiomet att världens energianvändning måste öka. På lång sikt måste dock fossila bränslen fasas ut, även om de inte skulle ge upphov till utsläpp av växthusgaser, eftersom fossila bränslen bidrar till global uppvärmning på andra sätt.

I en intressant artikel sammanfattar Eric Chaisson detta problem, och visar på de långsiktiga konsekvenserna av en ständigt ökande energiomsättning. Chaisson utgår från termodynamik och gör några enkla beräkningar, som tydligt visar att kombinationen ökande energiomsättning och icke-förnyelsebara källor till energi (kol, olja, naturgas, kärnkraft) på några hundra års sikt leder till en kraftfull global uppvärmning enbart från spillvärmeförluster. Uppvärmningen är exponentiellt växande och når 10 grader inom något århundrade efter det att 3-gradersstrecket passerats.

Chaissons observation bygger på det faktum att all omvandling av energi leder till förluster, eftersom ett hundraprocentigt utbyte bryter mot naturens (termodynamikens) lagar - vore det annorlunda skulle det vara möjligt att konstruera evighetsmaskiner. I ett kärnkraftverk till exempel avgår mer än hälften av energin som frigörs i processen direkt som överskottsvärme, och förs bort via kylvatten. Principen är densamma för andra tekniska system, och så småningom avgår praktiskt taget all energi från dessa system som värme.

Valet av energikällor för mänsklighetens tekniksamhällen blir därför avgörande. Förbränning av fossila bränslen, liksom kärnklyvning eller fusion, leder till att atmosfären tillförs värmeenergi som annars inte hade tillförts (åtminstone inte på tidsskalor relevanta för mänskligheten). Är det däremot förnyelsebara bränslen som används, tillförs atmosfären ingen extra energi - den har redan nått jorden via solens ständigt infallande strålning. I fallen vattenkraft, vågkraft och vindkraft utnyttjar vi mekanisk energi, men energin i vattnets och vindens rörelser kommer ursprungligen av solinstrålningen till atmosfären.

Termodynamikens andra lag sätter på så vis gränser för ett högenergisamhälle. På lång sikt måste vår energiförsörjning komma från förnyelsebara källor, om energianvändningen ska fortsätta att växa. För att undvika klimatförändringar finns det inget sätt att undgå en utfasning av fossila bränslen — även om dessa bränslen inte skulle ge några utsläpp av växthusgaser.

På dagens DN Debatt förklarar ärkebiskop Anders Wejryd på ett utmärkt sätt varför Sverige inte kan undvika att minska utsläppen på hemmaplan genom att hänvisa till att våra utsläpp är små. Hans argument är i första hand moraliskt: endast genom att vara föregångare kan vi vara förebilder, och få trovärdighet när vi kräver förändring hos andra.

Våra utsläpp per capita är inte bara 50% högre än världsgenomsnittet, som Wejryd skriver. De är också betydligt högre än någon långsiktigt hållbar nivå. Det senare leder förstås till att det är moraliskt svårt att argumentera för att de största utsläppsminskningarna måste ske på annat håll. Sådana minskningar friskriver oss aldrig från nödvändigheten att begränsa våra egna utsläpp till en hållbar nivå.

Om det moraliska argumentet är klart, så har det ekonomiska varit grumligare. Det hävdas ofta att Sverige får större utsläppsminskning för pengarna om vi investerar i åtgärder i fattigare länder istället för hemmavid. Detta till synes rationella argument bygger på ett antagande om att industrialiserade ekonomier är mer koldioxideffektiva, d.v.s att utsläppen per krona producerat värde är lägre i industrialiserade länder än i utvecklingsländer. I våras kom dock en rapport från ITPS (”Konsten att nå både klimatmål och god tillväxt”) som visar att detta enbart gäller när man använder nominella växelkurser. Tar man hänsyn till skillnader i köpkraft mellan länder visar det sig att koldioxidintensiteten inte är mindre i rika länder än i fattiga. Författarna tar en hamburgare som förenklat exempel för att visa varför det blir skevt när man inte tar hänsyn till köpkraft:

Anta att en hamburgare har gett upphov till en viss mängd utsläpp när den producerats. Har hamburgaren tillverkats i Sverige och säljs här för 25 kr framstår den som mycket mindre koldioxidintensiv per krona än om den tillverkas i Kina och säljs där för 10 kr, enbart eftersom det är dyrare i nominell valuta att köpa den i Sverige.

Men det intressanta måste ju vara hur mycket utsläpp det faktiskt genererar att tillverka en given vara, i det här fallet en hamburgare. Tar man hänsyn till inkomst- och prisskillnader mellan länderna blir den reala skillnaden i koldioxidintensitet så liten att det inte längre går att säga att industrialiserade länder släpper ut mindre per producerat värde än utvecklingsländer. Det leder till att det inte finns några stora vinster att göra på att överföra teknik från den industrialiserade världen till utvecklingsländerna.

Sveriges utsläppsminskningar måste till övervägande delen ske på hemmaplan - i enlighet inte bara med vårt samvete, utan också med ekonomisk teori.

Hela rapporten är för övrigt mycket intressant läsning. Tack Fredrik för tipset!